Alla inlägg den 8 mars 2012

Av Kamilla Elofsson - 8 mars 2012 15:55

En lugn dag men ganska lite energi.... Funderar på ifall Litiumet böjar få fäste. Bullrigt både här och där, illamående och bara såååå "borta", Men nu är äpplepajerna bakade till Casper´s skola imorgon iaf.

Slänga sig raklång på soffa och kanske ta sig en lur, känner mig dåsig. Arbetsdagen är avklarad iaf ;) TROTS snö..... Vi pulsade oss fram och svor borstbindare bägge 2!!! ;)

Lite sofftid blir det nu.

Tjipp, tjipp

Av Kamilla Elofsson - 8 mars 2012 15:53

Manodepressiv sjukdom – bipolär sjukdom

Skriv ut
 

Sammanfattning

Allmänt

Sjukdomen kallas även bipolär sjukdom och innebär att man i perioder är antingen manisk eller deprimerad. När man är manisk kan man förlora omdömet och bete sig på ett sätt som skapar problem när det gäller till exempel relationer, arbete och ekonomi. När man är deprimerad kan allt kännas svårt och man kan förlora livsglädjen. Mellan perioderna av sjukdom brukar man må bra och kan ofta leva som vanligt.

Det är vanligt att man blir sjuk för första gången i tonåren. Risken att insjukna är större om man har en nära släkting som har sjukdomen.

Symtom

Under en manisk period är det vanligt att man är överdrivet upprymd, överaktiv och har ett extremt stort självförtroende. Man kan också lätt bli irriterad och vissa behöver mindre sömn.

När man är deprimerad känner man sig ofta nedstämd, har svårt att koncentrera sig och har dåligt självförtroende. Det är också vanligt att man får sömnbesvär och minskad eller ökad aptit.

Ibland kan man ha maniska och depressiva symtom samtidigt.

Behandling

Mediciner och psykoterapi kan göra att svängningarna i humöret minskar och att man slipper återfall. Det är också viktigt att man får kunskap om sin sjukdom så att man kan känna igen tidiga tecken på att man håller på att bli dålig.

Vid svåra besvär kan man behöva vårdas på sjukhus.

När ska man söka vård?

Om man misstänker att man själv eller någon annan har manodepressiv sjukdom ska man kontakta en vårdcentral.

Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd.

    Vad händer i kroppen?

Växlingar mellan mani och depression

Vid manodepressiv sjukdom, eller bipolär sjukdom som den numera allt oftare kallas, får man återkommande perioder av omväxlande mani och depression. I en manisk period är det vanligt att man har en förhöjd sinnesstämning, är överaktiv och behöver mindre sömn. Vid depression är man ofta nedstämd, håglös och känner sig trött på livet. Mellan sjukdomsperioderna är man vanligtvis helt frisk.

Manodepressivitet är en av de tidigast beskrivna sjukdomarna. Redan 400 år före Kristus beskrev den grekiske filosofen Hippokrates tillståndet som melancholia och mania. Sjukdomen är vanlig, men fortfarande okänd för många.

Både arv och miljö har betydelse

Både arv och miljö är viktiga orsaker till att man får manodepressiv sjukdom. Arvet har större betydelse än vid många andra psykiska sjukdomar. Undersökningar av enäggstvillingar som växer upp i skilda miljöer visar att ärftligheten har avgörande betydelse för om man ska få sjukdomen.

Det är sannolikt flera gener inblandade vid utvecklingen av manodepressiv sjukdom. De påverkar tillverkningen och omsättningen av viktiga proteiner i hjärnans celler. En ökad känslighet i dessa system gör att man löper en förhöjd risk att insjukna i manodepressiv sjukdom vid yttre påfrestningar.

Stressande livshändelser kan utlösa sjukdomen

Ofta är det någon stressande livshändelse, framför allt i sjukdomens tidiga skede, som orsakar en ny sjukdomsepisod. Det gäller särskilt när man får depression, men också en mani kan utlösas av yttre påfrestningar. Med tiden tycks yttre påverkan få allt mindre betydelse och sjukdomsorsakerna återkommer oftast spontant utan synbar orsak. Många andra omständigheter, som personlighet, långvarig stress, kroppsliga sjukdomar och omgivningens sätt att reagera kan påverka sjukdomen på lång sikt.

Lika vanligt bland män och kvinnor

Manodepressiv sjukdom är ungefär lika vanlig hos män som kvinnor. Män har oftare maniska perioder, medan kvinnor oftare lider av depression.

Drygt en av hundra får sjukdomen

Risken att någon gång i livet insjukna i manodepressiv sjukdom är en till två procent. Om man även räknar in lindrigare former av sjukdomen stiger siffran till fem procent eller mer. Sjukdomen är lika vanlig i hela världen och förekommer hos människor i alla socialgrupper. Man brukar insjukna första gången när man är mellan 15 och 30 år, ofta i tonåren. Det händer ibland att små barn insjuknar, men det är ovanligt.

Börjar ofta med depression

Det är vanligt att sjukdomen börjar med en eller flera depressioner. Det kan då vara svårt att veta om man har fått en vanlig depressionssjukdom, där man inte riskerar att bli manisk, eller om man har fått manodepressiv sjukdom. Att enbart ha återkommande depressioner är betydligt vanligare än manodepressiv sjukdom. Om man har börjat få depressioner i unga år är det däremot vanligast att depressionssjukdomen senare övergår i manodepressiv sjukdom.

Har man släktingar med manodepressiv sjukdom är det bra om man är uppmärksam på tecken som kan tyda på sjukdomen och söka psykiatrisk hjälp redan vid sitt första sjukdomstillfälle.

Vanligt med återfall

Det varierar hur allvarlig sjukdomen blir. Om man har insjuknat i en mani och inte får behandling är risken mycket stor att man får återfall.

Nästan alla med obehandlad manodepressiv sjukdom får fler än fyra sjukdomsperioder under sin livstid. Behandlingsmetoderna har utvecklats framgångsrikt och man kan oftast leva ett vanligt liv med arbete och familj. Man kan återinsjukna trots att man får behandling, men då blir symtomen oftast inte lika allvarliga och de kommer mer sällan.

    Symtom och diagnos

Stora variationer i hur sjukdomen utvecklas

Sjukdomsförloppet vid manodepressiv sjukdom kan se mycket olika ut för olika personer och kan även förändras med tiden.

Manier kan vara kraftiga med psykotiska symtom, så kallad bipolär sjukdom typ 1, eller lindrigare med endast lätt ökad aktivitet, så kallade hypomanier eller bipolär sjukdom typ 2. Om man får en svår mani kan man bli så uppvarvad att man tappar omdömet. Man kan också bli så aggressiv att man blir farlig för sig själv och andra.

Vid depression finns risk för självmordsförsök och självmord. Därför behöver man ofta få vård på sjukhus, medicin och vara sjukskriven under den tid det tar att tillfriskna.

Vanligen börjar sjukdomen med några depressiva episoder före den första maniska perioden. I början kan det ta tre till fyra år mellan återfallen.

Ibland förekommer så kallade blandepisoder med både maniska och depressiva symtom samtidigt. Sjukdomsepisodernas längd varierar också. En del har mycket långvariga manier och depressioner, medan andras symtom endast varar några få dagar.

De flesta som har manodepressiv sjukdom är helt utan symtom mellan sjukdomsepisoderna, medan andra har ständiga humörsvängningar eller konstanta depressiva eller maniska symtom.

Mani

Vanliga symtom i den maniska fasen är

  • förhöjd sinnesstämning
  • ökat självförtroende
  • överaktivitet
  • irritabilitet.

Ibland minskar också sömnbehovet. Andra symtom kan vara att man gör vidlyftiga ekonomiska och sexuella utsvävningar. Om man inte får behandling kan det leda till att man blir aggressiv, orolig och omdömeslös. Det kan ibland gå så långt att man måste gripas av polis och tvingas till psykiatrisk vård.

Depression

Vid depression brukar man ha de flesta av följande symtom:

  • nedstämdhet
  • håglöshet
  • glädjelöshet
  • koncentrationssvårigheter
  • dåligt självförtroende
  • sömnbesvär
  • ökad eller minskad matlust
  • känsla av hopplöshet
  • minskad sexuell lust.

Om depressionen djupnar blir man ibland trött på livet och kan få självmordstankar. Det är viktigt att man söker hjälp, eftersom symtomen kan förvärras om man inte får behandling.

Psykotiska symtom vid bipolär sjukdom

En svår mani eller depression kan leda till att man inte längre uppfattar och tolkar verkligheten på ett riktigt sätt, en så kallad psykos. Symtomen vid psykos kan vara förföljelsetankar eller hörselhallucinationer. De psykotiska symtomen brukar försvinna i takt med att man börjar må bättre.

Mani och depression samtidigt

Ungefär en tredjedel av alla som har manodepressiv sjukdom har vid en eller flera perioder blandade tillstånd med både maniska och depressiva symtom samtidigt, så kallade blandepisoder. Det förekommer då också ofta psykotiska symtom.

Sjukdom med omväxlande depressioner och manier (Bipolär sjukdom typ 1)

Denna typ av manodepressiv sjukdom innebär att man omväxlande får svåra manier och depressioner. Båda tillstånden är allvarliga och innebär ofta att man får svårt att klara sig själv. Särskilt vid mani brukar det vara nödvändigt att man får vård på sjukhus.

Om det första insjuknandet i manodepressiv sjukdom sker i unga år kan det vara svårt för en läkare att skilja symtomen från de man har vid andra allvarliga psykiska sjukdomar, till exempel depression eller schizofreni. Längre fram i livet är det lättare för läkaren att avgöra vilken sjukdom man har.

Sjukdom med främst depressioner (Bipolär sjukdom typ 2)

Många som får återkommande depressioner har också perioder med lindrigare maniska symtom, så kallade hypomanier. Symtomen kan då vara att man får ökad energi, större kreativitet, skämtsamhet och ett allmänt glatt humör som kan vara svårt att uppfatta som ett sjukdomstillstånd.

Depressionerna har inte alltid samma symtom som en vanlig depressionssjukdom. Man kan till exempel ha ett ökat sömnbehov och sug efter sötsaker. Ofta fungerar inte vanlig behandling mot depressioner. I stället måste man få medicin som stabiliserar stämningen.

Ungefär en av tio med denna form av manodepressivitet utvecklar senare riktigt maniska sjukdomsperioder.

Lindriga maniska symtom som inte är sjukdom

Alla människor svänger i någon utsträckning mellan att känna sig nöjda eller mindre nöjda med sig själva och sina liv. En del personer har dessutom återkommande perioder med så kallade hypomana symtom. Det är lindriga maniska symtom där man har en viss kontroll över sig själv. Perioderna av nedstämdhet där emellan är inte så pass allvarliga att de kan räknas som depressionssjukdom. Det kan vara ett förstadium till manodepressiv sjukdom, men det kan också vara att man har ett temperament där humöret lätt svänger, så kallat cyklotymt temperament. Det brukar inte leda till några allvarligare problem.

Snabb pendling mellan mani och depression

Sjukdomen kan ibland förändras så att man snabbt pendlar mellan depression och mani. Om man har fyra eller fler episoder av mani eller depression under ett år kallas tillståndet rapid cycling.

Ibland är svängningarna ännu snabbare, och kallas då ultrarapid cycling. Det är vanligare hos kvinnor än hos män. Ofta måste en kombination av olika förebyggande mediciner användas för att man ska få kontroll över sjukdomen.

Tidiga symtom på återfall

Oftast börjar ett återfall i sjukdomen med lindrigare symtom, så kallade tidiga tecken. Vid depression är det vanligt att man får sömnstörningar och bristande intresse för saker som man annars är intresserad av. Vid mani är ett minskat sömnbehov, större kreativitet, skämtsamhet och pratsamhet vanliga tidiga tecken.

Symtomen varierar från person till person och därför är det viktigt att man tillsammans med sin behandlare och anhöriga kartlägger tidiga tecken på återinsjuknande så att man känner igen dem. Ofta går det då att stoppa utvecklingen av sjukdomen innan man blir allvarligt sjuk.

Olika undersökningar

Det finns inga objektiva sätt att mäta vilket stämningsläge man har, men en van läkare känner igen symtomen. Det finns också olika intervjuformulär som kan hjälpa läkaren att ställa rätt diagnos. Det går även att använda så kallade stämningsdagböcker. Där kan man notera stämningsläge, antal sömntimmar och andra symtom för att få bättre kontroll över läget.

Ofta kan man själv eller anhöriga vara bäst på att upptäcka tidiga tecken på återfall.

Att få sjukdomsbeskedet

Att få diagnosen manodepressiv sjukdom kan väcka blandade känslor. Ofta har man besvärats av humörförändringar i flera år. Många har också sökt vård och kanske varit med om långa och påfrestande sjukhusvistelser men inte fått rätt diagnos. I en sådan situation är det för det mesta en lättnad att få en sjukdomsdiagnos och förebyggande behandling. Man kan känna det som att man äntligen blir förstådd och situationen blir mer hoppfull.

Det kan också vara svårt att acceptera att man har fått en livslång sjukdom. Ibland har det varit tungt under många år och när man äntligen blir fri från symtomen drabbas man av en livskris där man sörjer det som man kan uppleva som förlorade år. Då är det bra om man också får psykologisk hjälp.

Svårt för anhöriga

Att leva nära en person med kraftiga humörsvängningar kan vara påfrestande. Det är lätt att förstå att man ställs inför svåra överväganden då en närstående är manisk eller djupt deprimerad. Många anhöriga beskriver också att det är mycket påfrestande att man inte i förväg vet hur familjesituationen kommer att vara. Det blir svårt att planera gemensamma aktiviteter. Familjeekonomin blir ofta ansträngd av långa sjukskrivningsperioder och perioder med ekonomisk expansivitet.

Ofta underlättar det mycket om hela familjen har en god kontakt med den läkare som behandlar personen med manodepressiv sjukdom. Det kan vara bra att den som är sjuk, tillsammans med familj och behandlande läkare, under en frisk period kommer överens om hur man ska förhålla sig till varandra och vem som ska kontaktas vid nya sjukdomsperioder. Ett gott råd brukar vara att försöka vara öppen och tydlig mot varandra om när och hur man kontaktar sjukvården.

    Vård och behandling

Viktigt med behandling

Det är viktigt att man tidigt får behandling eftersom sjukdomen annars medför stora sociala och medicinska påfrestningar. Risken för självmordsförsök och självmord är särskilt stor vid depression. Vid maniska symtom kan man genom bristande omdöme och överaktivitet förstöra stora ekonomiska och sociala värden.

Man behöver flera olika behandlingar

Det är viktigt att man får skydd mot återfall i sjukdomen. Det kan vara

  • förebyggande medicinsk behandling
  • kunskap om tidiga tecken på återfall
  • stöd av familj och andra i omgivningen
  • bra förmåga att kommunicera och lösa problem
  • god kontakt med behandlare.

Det är mycket viktigt att den förebyggande medicinska behandlingen är individuellt anpassad och att den påbörjas så snart som möjligt efter att man har blivit sjuk. Sådan behandling får man på psykiatriska kliniker eller psykiatriska öppenvårdsmottagningar. På flera ställen finns också specialiserade psykiatriska mottagningar för personer med manodepressiv sjukdom och svårbehandlade depressioner.

Förebyggande medicinsk behandling

Den medicinska behandlingen går i första hand ut på att minska svängningarna i humöret och förebygga återfall. De vanligaste läkemedlen är så kallade stämningsstabiliserande mediciner som

  • litium, till exempel Lithionit
  • valproat, till exempel Absenor, Ergenyl och Orfiril
  • lamotrigin, till exempel Lamictal
  • karbamazepin, till exempel Tegretol.

Det finns undersökningar som tyder på att antipsykotiska läkemedel, så kallade neuroleptika, kan användas för att stabilisera stämningen. Exempel på dessa mediciner är Abilify, Risperdal, Seroquel, Zeldox och Zyprexa. Vanligtvis får man de här läkemedlen i kombination med litium eller valproat.

Ofta behövs flera olika mediciner för att få kontroll över humörsvängningarna. Det är nödvändigt att man regelbundet går på kontroll hos en psykiater eller psykiatrisk sjuksköterska.

Behandling med litium

Litium är ett grundämne som förekommer i små mängder i naturen. Det läkemedel som används i Sverige heter Lithionit, och är hittills det mest beprövade läkemedlet för att minska humörsvängningarna mellan mani och depression.

Dosen ställs in genom att mäta koncentrationen av litium i blodet. Det är viktigt att hitta en nivå där effekten är god, samtidigt som biverkningarna är så få som möjligt. Detta kan ta tid, från flera månader upp till något år.

Biverkningar av litium

De flesta brukar inte ha några större problem med medicineringen. De vanligaste tidiga biverkningarna är lös avföring, darrningar i händerna, lätt illamående samt stora urinmängder. Besvären hänger samman med koncentrationen av litium i blodet. Det är därför mycket viktigt att regelbundet mäta litiumhalten i blodet under den pågående behandlingen.

Efter en längre tids behandling kan man ibland få andra biverkningar som att

  • händerna darrar
  • man går upp i vikt
  • sköldkörteln påverkas
  • man kissar mer.

Darrigheten i händerna kan man ofta uppleva som ett handikapp, men den brukar minska så småningom.

Litium gör ibland att produktionen av sköldkörtelhormon minskar och ämnesomsättningen blir sämre. Då behöver man ta ett läkemedel med sköldkörtelhormon, Levaxin. Den behandlingen brukar inte innebära några problem.

Knappt en av fem personer som behandlas med litium går upp i vikt. Det kan undvikas genom att man är noga med vad man äter och dricker och att man motionerar.

Att man kissar mer beror på att njurarna inte klarar av att koncentrera urinen lika bra som före behandlingen med litium. För en del kan det bli ett stort problem. Om man minskar dosen eller får en motmedicin kan det hjälpa mot besvären. Allvarliga skador på njurarna är mycket ovanliga.

Nedstämd trots behandling

Om behandlingen leder till normalt stämningsläge kan man ibland ändå känna sig nedstämd och uppleva brist på kreativitet. Det är viktigt att diskutera det med sin läkare så att man tillsammans kan se vilka vinster och förluster man får av behandlingen. Ibland kan en viss minskning av medicindosen eller en kombination med andra mediciner hjälpa mot dessa besvär.

Litiumbehandling och graviditet

Det finns en liten risk att litiumbehandling kan ge hjärtfel hos fostret, men det är mycket ovanligt. Här måste mammans och barnets säkerhet vägas mot risken för allvarliga återfall, som ju också är en risk för barnet. Efter graviditetens tredje månad minskar risken för fosterpåverkan. Litiumbehandling under graviditet kräver täta läkarkontroller.

Provtagning under behandlingen

Koncentrationen av litium i blodet kontrolleras regelbundet, liksom sköldkörtelns och njurarnas funktion, och det allmänna hälsoläget. Det sker med hjälp av blodprovstagning tre till fyra gånger varje år. Kontrollerna bör ske på psykiatriska mottagningar. Man bör också besöka sin psykiater minst en gång per år om sjukdomen är okomplicerad och medicineringen fungerar väl. Annars kan man behöva ha kontakt med sin psykiater oftare.

Litium försvinner ut ur kroppen via njurarna. Det gör att störningar i vatten- och saltbalansen också påverkar litiumnivån. Sådana rubbningar kan uppstå vid kraftig svettning, hög feber, hård idrottsträning, diarré, ändrade kostvanor och operationer. Om man behandlas med litium måste man därför se till att kompensera vätskeförluster genom att dricka mer vatten. Det gäller till exempel när man vistas i varmare klimat som gör att man svettas mer än vanligt.

En alltför hög litiumnivå är alltid allvarligt. Symtomen består av tilltagande sömnighet, slöhet, koncentrationssvårigheter, muskelsvaghet, grova skakningar i händerna, sluddrigt tal, illamående, diarré och magsmärtor. Vid dessa symtom ska man omedelbart kontakta läkare.

Andra läkemedel

Om man får manier eller depressioner trots behandling med litium behöver man få tillägg av andra mediciner. Depressioner behandlas med antidepressiva läkemedel, som exempelvis Cipralex, Cipramil, Cymbalta, Efexor, Klomipramin, Remeron, Seroxat och Zoloft. Maniska symtom kan dämpas med något av de antipsykotiska läkemedel som tidigare nämnts.

Om man har manodepressiv sjukdom och har fått en depression som behandlas med antidepressiv medicin är det viktigt att samtidigt ha en humörstabiliserande behandling med litium eller antiepileptika. Annars finns risk att depressionen övergår i en mani. Riskökningen varierar från ett par upp till cirka tio procent.

Biverkningar av antidepressiva och neuroleptika

Biverkningar av antidepressiva mediciner varierar beroende på vilket läkemedel man använder, hur stor dos man tar och hur känslig man är. Därför är det viktigt att diskutera detta med sin läkare. De vanligaste biverkningarna är sömnbesvär, huvudvärk, muntorrhet, illamående och trötthet. Av en del mediciner kan man få sexuella biverkningar, som övergående impotens eller svårt att få orgasm.

Neuroleptika kan ge besvärande trötthet och stelhet i musklerna. Dosen är då vanligen allt för hög. Även här varierar biverkningarna beroende på hur känslig man är.

Elbehandling motverkar såväl depression som mani

Elbehandling, ECT, innebär att man sövs och behandlas med en liten elektrisk ström till hjärnan. Strömmen utlöser ett kortvarigt krampanfall, vilket i de flesta fall resulterar i att sjukdomssymtomen ganska snabbt försvinner.

Några kan få biverkningar som tillfälliga minnestörningar och huvudvärk, men biverkningarna är som regel få, lätta och övergående. Ibland, men det är ovanligt, kan man få en mer långvarig minnesstörning.

Ofta viktigt med psykoterapi

Psykoterapi är för många en viktig del i behandlingen av manodepressiv sjukdom. I terapin får man hjälp att bearbeta tidigare upplevelser och personliga svårigheter som kan utlösa eller underhålla en affektiv sjukdom.

På senare år har en speciell psykoterapiform utvecklats, kognitiv psykoterapi. Man arbetar oftast med medvetna känslor och tankar och utgår från hur man tänker om sig själv, omgivningen och framtiden. Tillsammans med terapeuten undersöker man hur det påverkar det psykiska tillståndet och sjukdomen. Kognitiv psykoterapi i grupp har visat sig vara nästan lika bra som när man träffar en terapeut själv. Fördelarna är dels att man får träffa andra med samma problem, dels att gruppbehandling gör det möjligt för många fler personer att få psykoterapi.

Kognitiv terapi utgår från antagandet att vi lär oss vissa tankemönster redan tidigt i livet. Ibland fungerar dessa mönster dåligt och det kan bidra till att man blir sjuk samt att sjukdomen förvärras. Meningen med terapin är att ändra tankemönstren så att de fungerar bättre i framtiden och därmed gör att man blir friskare.

Man får också lära sig att känna igen och hantera tidiga symtom på återfall i sjukdomen. Även olika metoder för att bättre hantera sjukdomssymtom, stress och problemlösning ingår i terapin.

Psykopedagogik kan hjälpa

Psykopedagogik är en behandling där man lär sig förstå och förhålla sig till sjukdomen. Om man har manodepressiv sjukdom eller är anhörig kan det vara till stor hjälp att träffa andra i en liknande situation. Under gruppträffarna får man möjlighet till det. Målsättningen är att den som har sjukdomen och familjen ska få större kunskap om sjukdomens orsaker, symtom och behandling. Man tränas också i att känna igen tidiga tecken på återfall och hur man i så fall ska handla. Gruppträffarna brukar vara mycket uppskattade och leder nästan alltid till att stressen i familjen minskar. Metoden praktiseras på många psykiatriska kliniker.

Olika former av stödgrupper finns också inom patientorganisationer.

Ibland behöver familjen ytterligare stöd. På många orter kan sjukvården också erbjuda enskilt stöd till familjen där man tillsammans får lära sig hur man förbättrar kontakten och dialogen mellan den som är sjuk och anhöriga.

Stor risk för återfall

De flesta som insjuknat i mani första gången får återfall i sjukdomen. Men med hjälp av förebyggande medicinering, kunskap om tidiga tecken och god kontakt med behandlare och anhöriga kan man minska risken för återfall.

Om man får en depressionssjukdom för första gången är frågan om återfall mer komplicerad, eftersom depressioner ofta övergår i en manodepressiv sjukdom. Det går inte säkert att förutsäga vem som får återfall, men risken är större om man har någon i släkten med manodepressiv sjukdom.

Att förebygga återfall

Det finns mycket man kan göra själv och tillsammans med sin familj för att förebygga sjukdomen. Det som ökar risken för återfall är

  • hög alkoholkonsumtion
  • oregelbundna sömnvanor
  • oregelbundna dagliga rutiner
  • stressande livshändelser
  • familjekonflikter.

De första tre riskfaktorerna kan man själv påverka. Här blir familjen och andra närstående en viktig resurs som kan ge hjälp och stöd. Man kan också i viss mån lära sig att minska den stress som man utsätter sig för.

Familjekonflikter och konfliktfyllda relationer kan vara svårare att göra något åt. Det finns möjligheter att lära sig metoder för att samtala och hantera konflikter. Numera ingår det i behandlingen vid manodepressiv sjukdom.

När man får symtom är det bra om man försöker minska stressen och kanske medicinera några dagar om man har sömnbesvär. Det är också viktigt att söka psykiatrisk hjälp innan symtomen blir allvarligare. På så sätt kan man oftast förhindra allvarligare återfall.

Vård på sjukhus kan behövas

Symtomen vid både mani och depression kan bli så allvarliga att man behöver vård på sjukhus. Vid depression kan det röra sig om svårigheter att klara vanligtvis enkla uppgifter, som att äta och sköta personlig hygien. I mycket svåra fall är risken för självmord stor. Vid mani kan det handla om att man blir så uppvarvad och aggressiv att man blir farlig för sig själv eller andra. I sådana fall bör vården ske på sjukhus, vanligtvis på psykiatrisk klinik.

Andra behandlingsmetoder

På många orter i Sverige finns det stöd- och intresseföreningar för den som är manodepressiv. Där kan också anhöriga och närstående vara med. Bland annat har föreningarna olika självhjälpsgrupper där patienter med samma sjukdom kan utbyta erfarenheter, bygga nya nätverk och ge varandra psykologiskt stöd. Det lättaste sättet att få kontakt med dem är att ringa den psykiatriska mottagningen på hemorten och be om hjälp, eller söka på orden manodepressivitet eller depression på nätet.

    Gunnars berättelse

– Manodepressiviteten har varit min källa, min kreativitet och mitt allt. Men det har visat sig att jag jobbar bättre utan sjukdomssymtom, säger Gunnar som behandlas för bipolär sjukdom, en behandling som troligtvis har räddat hans liv.

54-årige Gunnar vet inte riktigt vad som är vad när det gäller hans symtom. Vad är personliga drag, vad är friskt och vad är sjukt? Gränsen kan vara flytande. Eftersom han också har ADD (Attention Deficit Disorder) som också kan ge hyperaktivitet, så kan olika diagnoser glida in i varandra.
Gunnar har också som person alltid varit energisk, kreativ och aktiv.
– Men när min pappa dog 1987 så tror jag att jag fick hela spektret av bipolär sjukdom, säger han.
Det finns en ärftlig faktor vad det gäller bipolär sjukdom, även kallad manodepressivitet, och Gunnar tror att pappan kan ha haft den.

Aggressiviteten blev en varningsklocka

Efter pappans död fördjupades vissa symtom och personligheten förändrades.
– Jag upptäckte att det var något som inte var normalt. Jag blev till exempel fruktansvärt aggressiv under den depressiva fasen, inte fysiskt men verbalt, minns Gunnar.

Depressioner följdes av maniska perioder; då arbetslusten var enorm. Inga utmaningar var för stora. Gunnar gav sig i kast med alla möjliga och omöjliga projekt. Det var snabba kast hit och dit och ett liv som balanserade på en knivsudd.

Sjukdomen var en hjälp i jobbet

Gunnar har en medelsvår form av bipolär sjukdom. Han har sluppit psykoser men har sjunkit så lågt man kan komma och befunnit sig på randen till självmord.
– Det största problemet var den depressiva fasen. Den löste jag ofta genom att hälla i mig sprit hela helgen, berättar Gunnar.
Han har också upplevt perioder som nästan känts euforiska; tillstånd som förvisso har hjälpt honom som egenföretagare inom en bransch med tuffa krav på skapande.

Ett livsavgörande möte

Gunnar kom att gå i psykodynamisk terapi. Mycket handlade om barndomen. Behandlingen pågick i 15 år utan att han fick någon diagnos. När han slutade tyckte behandlaren att Gunnar var mer eller mindre frisk. Själv funderade Gunnar på att ta livet av sig. Av en slump träffade han då en professor i psykiatri.
– Han kunde ställa rätt diagnos innan jag hade hunnit genom hans dörr, påpekar Gunnar som är lyrisk över läkarens kompetens.

Först var det svårt att acceptera diagnosen. Det är ju en sjukdom som inte syns. Det tog sedan närmare tre år innan Gunnar lärde sig att leva med sjukdomen. Lika lång tid tog det att ställa in medicineringen rätt.

Stor hjälp av kognitiv beteendeterapi

Gunnar går fortfarande till samma läkare. Han äter en rad olika mediciner, bland annat för att stabilisera humöret. Dessutom går han i kognitiv beteendeterapi. Den har gett Gunnar verktyg att bryta dåliga tankemönster och att förstå sig själv, sin kropp, sina reaktioner och sitt psyke.

Insikterna har bland annat gjort att Gunnar känner om han håller på att gå in i en hypomanisk period, en lindrigare form av mani. Även hans fru känner igen tidiga symtom. Gunnar kan då ta kontakt med sin läkare.

Att fylla i en så kallad stämningsdagbok kan också vara en hjälp för att se tendenser, tipsar Gunnar.
– Har jag hypomani mer än fyra dagar så finns det risk att jag kan bli manisk, tillägger han.
Utan medicinering tror Gunnar att det finns en stor risk för depression och självmordstankar.

Utbildar i bipolär sjukdom

– Jag vill att sjuka ska slippa gå igenom en lika lång process som jag gjorde innan de får hjälp, säger Gunnar.
Själv fick han och hans fru ta reda på det mesta om sjukdomen helt själva.

Sjukvårdens omhändertagande har upplevts som bristfällig. Därför försöker Gunnar sprida sina kunskaper och erfarenheter genom att leda kurser för patienter och anhöriga. De sistnämnda är en grupp som drabbas lika hårt som den som har bipolär sjukdom.
– För att kunna möta den sjuke måste de anhöriga lära sig vad bipolär sjukdom är för något. Utan den kunskapen blir det en krigszon där man inte lyssnar på varandra.
– Föräldrar måste i sin tur lära sig att inte äga problemet, för då går de under. Man ska vara där för den sjuka, vara empatisk men inte gå in i sympatirollen. Försök istället att backa ibland, förtydligar Gunnar.

Råd till andra

Gunnar tycker att det är viktigt att få en diagnos. Därför ska man kräva remiss till en specialist, helst till en så kallad affektiv enhet. Det finns också intervjuformulär som kan hjälpa läkaren att ställa rätt diagnos. Med rätt diagnos kan man få effektiv behandling.

Som sjuk måste man försöka jobba med självinsikt enligt Gunnar.
– Om du inte accepterar att du har en sjukdom så kommer du heller inte vara mottaglig för den hjälp du får eller det stöd som du får från dina anhöriga. Sedan måste man lära sig att man ska ta sin medicin resten av livet.
– Sätter man in medicinen på rätt sätt så minskar biverkningarna. Jag tar själv nio olika mediciner och har inga kännbara biverkningar, poängterar Gunnar.

En del väljer att inte medicinera för att den maniska perioden kan vara så oerhört vital och kreativ. Men Gunnar anser att det är ett farligt spel. När depressionen kommer finns risk för självmord hos den som har bipolär sjukdom.

Vill bli piggare i framtiden

Gunnar mår relativt bra idag. Hans största problem är tröttheten. Därför är han sjukskriven på halvtid.
– Kommer jag att kunna komma tillbaka och jobba hundra procent? Det är min oro, säger han.

Tidigare månad - Senare månad

Presentation


En 3 barns mamma på 38 år =)

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3 4
5 6 7 8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Mars 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

GÄSTBOK


Ovido - Quiz & Flashcards